Flipper

Nej jag pratar inte om delfinen i tv-serien från -60talet. Nope. Den nya föräldratrenden Flipperföräldrar.  Har ni hört?

Det ska alltid letas rubriker och delas in i fack. Jag kan bli så trött. Alltså alla barn är ju olika och likaså alla föräldrar. Detta i kombination styr ju givetvis uppfostran. Fenomenet Flipperförälder är då motsatsen till Curlingförälder. Låt barnen bli självständiga. Öppna upp dörrarna och låt barnen upptäcka världen på egen hand. Barnen får sina törnar, reser sig och provar igen.

Mitt barn är en liten självständig krabat. Det har han nog alltid varit. Det ska inte gullas i tid och otid och det ska inte plåstras om för gudsskull. Jag tillbringade hans första två-tre år med att jaga. Jag sprang efter som en tok och kunde aldrig dricka en kopp kaffe medans den var varm. Jag jagade inte för att jag var rädd därför att han skulle trilla och slå sig. Det hade han gjort ändå, snabb som en vessla den lille rackaren. Jag var nog mer rädd att jag inte skulle ha kontrollen. Ont i mammahjärtat om han var ensam runt husknuten i två sekunder.

Så då hade jag ett val. Antingen springer jag efter honom resten av hans liv. Eller så försöker jag inplantera en fin liten isbit i magen och sitter kvar på den där stolen, dricker mitt kaffe, och låter honom springa. Så nu springer han, eller cyklar, eller åker kickbord, eller skateboard och jag vårdar min isbit. Och det går hur bra som helst. Han kommer när han slår sig, är hungrig, har något häftigt att berätta eller längtar efter en härlig mammakram.

Men situationen är som den är därför att vi är som vi är. Elliot behöver få springa och upptäcka världen utan att jag jagar honom i hasorna. Jag hade inte varit någon bra mamma om jag hade jagat och ropat, Nej! Stop! Inte där, du kan inte klättra där!, hela tiden. Nu låter det som att han får göra som han vill, det får han inte. Och jag har såklart koll. På håll.

Att ta del av och att bli indelad i fack har givetvis inte varit ett medvetet val från min sida som ”den nya” föräldern. Det har vuxit fram ur vår relation därför att det är det som passar vår familj bäst. Men alla föräldrar och barn i kombination är olika.