To whom it may concern

Veckan blev skakig. Hälsan fick sig en törn och jag har minst sagt varit av banan. Jag börjar hämta mig och ser fram emot helgen även om morgondagens 30års firande får bli av det lugna slaget.

Ikväll ska jag försöka underhålla mig själv. Liten är hos paps och kärleken är iväg på annat håll. Jag har lite kvar att fixa med i presentväg inför imorgon. Så ett glas rött och The civil wars (kolla upp det på Spotify) får hålla mig sällskap.

En evighet

Utan dig i sju dagar försmäktar jag på denna ö.

I korta drag

Morgonen blev ganska tidig trots att klockan flyttas fram en timme. Men vad gör det när solen strålar in igenom takfönstren.
Kalas och påskfirande hela helgen lång. Varannan vecka förälder anpassar högtiderna efter veckonummer. Liten äter resterna av påskägget (med frukostsmackan i magen). Jag ska bara röja upp här hemma sen packar vi fikakorgen och ger oss ut i vårvädret.

Hoppas ni får en fin söndag!

När vi ändå pratar mat

Tidernas lättaste kvällsmat och ypperligt för petigt småfolk. Majsquesadillas med valfritt innehåll.
Liten ville ha ost, korv och ananas. Tog säkert fem minuter i stekpannan. Eftersom han är en dippkille rörde jag ner lite sweet chili i crème fraîche.

Klart!

Matissues

Jag är inte ensam jag vet. Men det är nåt med ensamma kvällar och ätande. Det går hand i hand. Issues.

Igår hade jag den roligaste konversationen med en av mina bästa vänner. Jag älskar Appel's autokorregering.

Seperationsångest

Är ingen ångest att leka med. Nu handlar det bara om några dagar. Men de där dagarna känns som en evighet.

Om jag hade kunnat (men jag är tydligen alltför rationell) hade jag släppt allt. Lägenhet, jobb och allt annat oviktigt. För att hoppa i en barnsele (kanske lite framtungt för min tjej) och suttit fast där dagarna i enda. Varit nära, luktat och tittat på denna fantastiska människa.

Men icke. Så nu sitter jag här i lägenheten och väntar på att det ska bli onsdag kväll. Är det nu? Onsdag? Idag?

Minisemester

Jag tog kärleken i handen, satte mig på tåget och sa Hej Köpenhamn. Så nära. Så lätt för en minisemester. Vi har strosat runt i Köpenhamn. Hållt oss på strögets bakgator. Långfikat. Haft Uteserveringspermiär. Och mitt när vi satt där på innergården hördes säckpipor på gatan utanför. St Patricks Day såklart! Kortegen ville vi inte missa. Så vi smög ut (som alla andra turister) och fotade. Fantastiskt!

Nu väntar jag på min tjej som gör sig i ordning. Sen väntar en god middag och om vi orkar drar vi ut och dansar.

Nu är den här

När jag kom utanför sjukhusets dörrar ekade musiken från förskolan. Utomhusmello. Ur stora högtalare skrålade "på stormade virvlande haaaav" och små söta stämmor sjöng i mikrofoner. Jag smög förbi men stannade och kikade bakom ett träd. Uppe på en liten kulle stod de söta ungarna, sjöng till musiken och dansade sina koreograferade danser. Lycka!
Men nej. Inte hämta hem. Inte min vecka. Fast, lyckliga liten som får ha utomhusmello.

Så jag knallade hem. Slog upp dörrarna till balkongen och nu sitter jag här. Med solen i ansiktet. Njuter. Våren är här. Nu är den här.

Njutbara söndag

Förtidig morgon och för mycket origamipapper resulterade i nya vimplar till liten. Solen sken in över frukostbordet och klipp och klistra gick av bara farten.

Vi tillbringade många timmar i solen i parken precis utanför vårt. Jag satt som mamma gjorde när jag var liten. På en bänk med ansiktet mot solen och blundade. Jag förstod aldrig det där när jag var liten. Men nu. Betyder det att jag är gammal nu då?

Vårpirr

Det måste vara våren. Det är söndag, klockan är tidigt men ljuset som strimmar in i sovrummet gör mig pigg. Orken hittar tillbaka och plötsligt finns det inspiration till allt. Projekt, livet, ja till allt. Inga fler snoriga näsor nu. Jag vill ha bara ben och ljumma kvällar.
Kom våren. Kom!

Längtar.

Umgängeshelg med middagar, utforskande och spontanbesök. Vi hann med massor av härligheter.

Men så försvann helgen och verkligheten kom ikapp. Hormonerna rör till mitt annars rätt så stabila inre.
Vännerna räddar. Och för att inte tala om kärleken. Ikväll har jag båda samlade på 70kvm. Längtar bort dagen.

Lycka. 18cm lycka.

Ett litet barn växer varmt och tryggt i min väns mage. Ömt i denna vackra kropp omgiven av kärlek.
Jag är lycklig. Fylld av kärlek för deras skull. Och min, som ska få vara med och se förvandlingen. Ett litet barn.

Tid

Så. Jag har parkerat mig på Öresundståget mot Malmö. För och nackdelar det här med varannan vecka förälder. Mitt hjärta blöder varje gång jag går förbi förskolan och ser mitt fina barn leka utan möjligheten att kunna hämta hem honom. Men jag får en vecka bara för mig. Och tiden utnyttjar jag. Äntligen ska jag få träffa en kär gammal vän.

Idag 1/3 inleder jag en konsumtionsfri månad. Inget onödigt handlande och inget annat än mat får följa med hem. Utmaning ja. Men höstens resa hägrar och jag tror minsann att det ska gå.