Seperationsångest

Är ingen ångest att leka med. Nu handlar det bara om några dagar. Men de där dagarna känns som en evighet.

Om jag hade kunnat (men jag är tydligen alltför rationell) hade jag släppt allt. Lägenhet, jobb och allt annat oviktigt. För att hoppa i en barnsele (kanske lite framtungt för min tjej) och suttit fast där dagarna i enda. Varit nära, luktat och tittat på denna fantastiska människa.

Men icke. Så nu sitter jag här i lägenheten och väntar på att det ska bli onsdag kväll. Är det nu? Onsdag? Idag?